Samarbetet mellan Sverige och Finland fördjupas på försvarsområdet. Vilken är Norges roll i nordiskt militärt samarbete?

Av: Pär Stenbäck

 

 

UTSYNs nyeste fagprofil er den tidligere finske utenriksministeren Pär Stenbäck, som også har vært generalsekretær for Nordisk ministerråd. Les mer om Stenbäck her: prosjektutsyn.no/fagprofiler.

 

 

Samarbetet mellan Sverige och Finland fördjupas på försvarsområdet. I praktiken har försvarsmakterna i de båda länderna fått en öppen fullmakt; de kan samarbeta utan begränsningar, så länge de anser det praktiskt och förnuftigt. Däremot har regeringarna, alltså politikerna, inte uppställt ett specifikt mål för samarbetet, utan det ses som en pågående process. Sverige har visserligen sagt att ett formellt försvarsförbund inte är målet, men det tycks inte utgöra någon bromskloss.

I Sverige fortsätter den populära försvarsministern Peter Hultqvist. I Finland förestår ett byte, men det är högst troligt att vår nya försvarsminister är lika entusiastisk som Hultqvist inför det bilaterala uppdraget, detta också med presidentens goda minne. Ministerns partitillhörighet är det för tidigt att tippa om, men medlemmar i dagens försvarsutskott har kanhända förtur. Sverige och Finland deltog i NATO-övningen Trident Juncture i Norge. I mars genomförs Northern Wind-övningen med stora truppstyrkor från alla tre länder.

Vilken är Norges roll i nordiskt militärt samarbete? Kan man också se en process på gång enligt vilken Norge gradvis närmar sig sina två grannar i militärt samarbete, trots landets alliansförpliktelser som grundande medlem i NATO? Spåren av tidigare försök att skapa ett nordiskt försvarssamarbete är inte precis uppmuntrande. När Sverige 1948 – 49 var intresserat av ett samarbete med Norge och Danmark, valde dessa NATO. Man menade att neutraliteten inte hade tjänat dem väl, de ockuperades och därför föredrog de en bredare och mer muskulös allians. Den gången var ju Finland helt ut ur bilden, vi ”valde” VSB-pakten. Från senare år kan den ambitiösa Stoltenberg-utredningen nämnas. Den fick god publicitet, anammades inte som sådan, men och ledde så småningom till ökad integration.

Man kan väl säga att de centrifugala krafterna i Nordens omgivning tidigare har fällt avgörandet. Med det avses att Atlant-kust-Norge spanat mot sydväst (England) och väst (USA) och Danmark i praktiken varit en utväxt av Tyskland i geopolitiskt avseende. Finland i sin tur sågs under det kalla krigets år som sovjetisk intressesfär. Under dessa år ansåg Sovjetunionen allt nordiskt samarbete, både ekonomiskt, politiskt och militärt, som ett potentiellt hot. Det var ett arv från imperiets dagar och arvet förvaltas av dagens Ryssland.

År 1969 vistades jag på Norsk Utenrikspolitisk Institutt där en av forskarna var Arne Olav Brundtland. Han lanserade tesen om den nordiska balansen, där NATO-medlemmarnas och de två neutrala staternas orientering bidrog till stabilitet, en ordning det var oklokt att rubba. Man kan väl säga att hans teori gjorde nödvändigheten till en dygd. Det fanns spänningar mellan länderna: President Urho Kekkonens utspel om ett kärnvapenfritt Norden skapade badwill i Norge, trots att insiktsfulla observatörer där förstod att UKK köpte sig manöverutrymme österut med ett orealistiskt förslag. Mot slutet av det kalla kriget, på 1980-talet förekom inofficiella trevare mellan Finland och Norge för att förbättra förståelsen. Vi, bland andra Max Jakobson, Jan-Magnus Jansson och jag mötte norska kollegor, inklusive militärer, för att hålla kanalerna öppna.

Nya vindar blåser
I dag har läget förändrats på ett dramatiskt sätt. Vill man sätta sig in i Norges sits, så kan man föreställa sig att norska beslutsfattare med oro analyserar konsekvenserna dels av Brexit, dels av Trumps utspel om NATO. Även om Storbritannien får en fortsatt militär roll i Europa, minskar dess tyngd som nära samarbetspartner. Även om Trumps närmast nedlåtande syn på NATO inte ger omedelbara, konkreta utslag, försvagar det alliansens trovärdighet. USA:s internationella nedprioriteringar, landets Asien-politik och America First-mentaliteten kan bestå också post-Trump.

I viss mån har Norge inte sett samma ryska hotbilder som andra, trots att landet har en kort gräns med Ryssland. Man har bemödat sig om en fungerande relation, inte minst med tanke på den arktiska regionen. Gränsavtalet i Barents hav har setts som ett gott resultat av den politiken, likaså att man på låg nivå lyckades avstyra den sponsrade flyktingströmmen i norr, densamma som väckte onda aningar på hög nivå i Finland. Norges genom åren delvis restriktiva NATO-politik har säkert minskat den ryska lusten att provocera Norge. Men säkert har även norska politiker och militärer ägnat tankar åt Krim och Ukraina och den förnyade ryska aktiviteten på landets nordvästra flank. – Vid ett säkerhetspolitiskt seminarium nyligen tillät jag mig en lättsam definition av våra länders attityd till den ryska hotbilden: Sverige är ängsligt, Finland respektfullt, Norge förhoppningsfullt (fearful, respectful, hopeful).

I likhet med Finland anskaffar Norge nya jaktplan, 52 F-35-plan fram till 2025. Att det inte blev ett svenskt plan, skapade friktioner. Om Finland stannar för ett icke-svenskt jaktplan, kan det förorsaka en ny samarbetssvacka.

Visst finns det olika nordiska militära avtal och samarbetsprojekt, börjande med NORDEFCO från 2009. Avtalen förstärker beredskapen i krissituationer och förbättrar materielsamarbetet. Försvars-ministermötet i november 2018 pekas i medierapporter t.o.m. ut som en ny solidaritets- och försvarspakt mellan alla fem länder. Det är säkert en överdrift, men ett tidens tecken. Frågan är ändå öppen: Hur långt är Norge villigt och kapabelt att som NATO-stat fördjupa trestatssamarbetet? Med ökad samordning mellan NATO och EU, i kombination med Sveriges och Finlands fördjupade NATO-relationer, borde ekvationen vara lättare för Norge.

Sverige och Norge kan inte helt förneka betydelsen av gamla folkliga fördomars inverkan på fördjupat politiskt samarbete, men vår Norge-relation inrymmer ett annat problem: okunskap. Visserligen är det norska i allmänhet populärt i Finland och vice versa, men okunskap leder ofta till ointresse. Jag menar att Finland har ett starkt intresse att engagera Norge i tre länders-samarbetet. Vad som behövs är därför en bredare kontaktyta än enbart med militärer och toppolitiker. Vi bör om möjligt intressera både medierna och de folkliga organisationerna för det moderna Finland. Dessvärre finns det ännu kvardröjande attityder i Norge, reminiscenser om ett östligt och svårbegripligt Finland.

Norge, Sverige och Finland delar ett landområde som ur försvarssynpunkt erbjuder både djup och variation, något som kräver mångsidigt kunnande för beredskap till havs, på land och i luften. Med samlade resurser, koordinering och förtroendefull planering kan många beredskapsproblem lösas. – Även om säkerhetspolitiken knappast kommer att dryftas under vår valkampanj, kan man hoppas att detta beaktas av nästa regering.

Artikkelen ble først publisert i Hufvudstadsbladet 19.03.19.

Kategori: ,